tisdag 24 april 2018

Nu står de där


Våren har kommit till Gävle.
Nästan all den snö som kom sent har smält bort. Meteorologerna oroade oss med att varna om snö på marken fram till midsommar. Men så kom värmen och snön blev flytande och de bruna gräsmattorna kunde äntligen få möta solljus igen.

För en vecka sedan låg blåsippor och vitsippor och vilade i skogen. Efter två riktigt varma och soliga dagar hade de små sipporna fått upp sig ur dvalan och nu skiftar skogens marker i blått. 
Ljuvligt. 

I Skåne (hemma i mitt hjärta) står marken i brand. Det är vårblommor överallt och här och var börjar rapsen göra sig synlig. Jag vill vara där, få njuta fullt ut. Snart kommer vi, någon vecka till och sen andas vi in doften av bokskog, gödsel och härlighet.
Jag längtar.

onsdag 28 mars 2018

Logga ut


Med strålande sol och blå himmel gick jag till "jobbet" för sista gången. Två år har passerat och nu är det dags att gå vidare. Imorgon ska jag träffa läkaren och beroende på vad hen säger tar jag nästa kliv i livet.

Det är speciellt att lämna en plats som betytt mycket och som varit en klippa under lång tid. Jag har tömt datorn lite pö om pö och idag gjorde jag det sista. Däremot lät jag bakgrundsbilden ligga kvar på skärmen. En ljuvligt somrig bild från Mallorca. Palmer, blå himmel, Medelhavet och mjuk sand. Varsågod till den som får min plats. 

Jag loggade ut, packade ner vattenflaska och handkräm innan datorn stängdes av och dörren slog igen bakom mig. En sista kram från bästa arbetskamraten och sen fick jag sällskap av solen på hemvägen. 

Nu är nu och sen kommer strax.  

torsdag 22 mars 2018

Mitt hjärta i ditt


Efter förkylningen har jag hjärtat i halsgropen ungefär hela tiden. Minsta lilla ljud eller olyckshändelse gör att jag går in i direkt beredskap. Hjärtslagen maxas och det gör ont i kroppen. Igår gjorde det riktigt ont, länge. 

Dottern ramlade i trappan. Hon landade med näsan på kanten till ett trappsteg och föll sedan baklänges ner på golvet. Det var ett ganska kort fall, men för mig som stod i köket och hörde snubblet och sen såg henne dunsa ner kunde det lika gärna varit fem meter hon föll. Mitt hjärta stannade för en stund och första reflexen var att kräkas. Sen kom värken, vänsterarmen krampade och jag tappade känseln. Resten av kroppen reagerade liknande och jag kunde knappt andas.

Det gick bra för tösen. Hon bröt inte näsbenet eller något annat, blåmärken och lite skrubbsår kan avslöja att något hänt. Hon blev såklart jätterädd och hade väldigt ont i näsan och ena skenbenet. Min vänsterarm blev totalchockad och jag kunde inte använda den på ett bra tag. Hällde upp något starkt för att kunna slappna av och med lilla hjärtat i knät blev det till slut bra igen.

Jag är överansträngd och morgondagens semesterdag ska förhoppningsvis hjälpa mig att slappna av lite. 

Att bli förälder är som att överlämna en del av sitt hjärta till sitt/sina barn och därefter alltid känna med dem. Mitt hjärta i ditt.

onsdag 21 mars 2018

Vår i luften


Vårkänsor! 

Helt plötsligt kom de över mig. Lite i taget, fördröjda av sjukdom och vab. Undanstoppade bakom rullgardiner och solglasögon. Fast igår blev det på riktigt. Plusgrader mitt på dagen och sol som fick istapparna att droppa som att de lyssnade på eurotechno.

Idag är det ännu bättre. Jag mår mycket bättre och bara det att få vara uppe och kunna öppna dörren och njuta av solens värme istället för att gömma sig för ljuset. För en stund sen hoppade jag i makens foppatofflor och gick ut på baksidan för att ta en bild och få lite luft. Det var skönt! Till och med i bara t-shirt. Ljuvligt. Äntligen kan vi få börja hoppas. Det är ju ändå påsk om en vecka. 

Fram med vårkänslorna, folk!

Med betoning på vab


Vilken enorm vab-period vi är inne i nu. När sonen blev sjuk förra veckan "råkade" jag nämna för en pedagog på dotterns skola att vi minsann inte haft en enda vab-dag under hela februari. Det var första februari utan vab någonsin. Jag skulle ha hållt min mun stängd och låtit konstaterandet stanna i skallen. Fööör, på lördagen var sonen frisk nog att vara uppe och må fint. Då blev jag sjuk, vaknade med en enorm huvudvärk och feber. Efter kaffe, smörgås och en dusch däckade jag i sängen där jag sen låg till söndag eftermiddag då sängen var så tråkig att madrassen på vardagsrumsgolvet kändes som en prinsessäng. Feber, huvudvärk, ont i näsan och ögon som inte tålde mer än lite ljus i taget. 

Dottern vaknade under natten till måndag och klagade på huvudvärk - som satt i på morgonen. Hon fick stanna hemma med en mamma som var på bättringsvägen. Vi låg i soffan hela dagen och medan jag blev bättre och bättre blev tösen bara sämre. Alla tre har haft samma symptom, huvudvärk, ont i näsan och ljuskänsliga. Det är bara dottern som inte haft feber. Igår låg hon som ett litet spöke i soffan med ett berg av näsdukar i soppåsen bredvid. Hon nös och nös och klagade på att näsan gjorde ont. Dessutom har hon fått en glupande aptit av att vara sjuk. Det är som att skyffla in mat i ett svart hål, ös på ba'.

Idag mår jag mycket bättre, näsan och ögonen kliar till och från och jag har nog några dagar kvar innan orken återkommer. Dottern är också mer upprätt än liggande. Det är på rätt håll helt enkelt. Däremot tror jag att få redan uppskjutna gemensamma skoldag imorgon kommer att bli inställd. Jag har lovat att vara med en dag när det är gymnastik på schemat och det är torsdagar att välja på. Förra torsdagen fick jag vabba och imorgon blir det vab. Nästa vecka är det skärtorsdag och barnen har show i skolan hela förmiddagen. Sen är det påsklov och därefter jag har ingen aning om hur min framtid ser ut.

Livet.

fredag 16 mars 2018

I backspegeln

När snön vräker ner utan en tanke på att våren vill ta över, känns det rimligt att plocka fram något ur backspegeln. Förra året var jag på Mallorca och njöt av sol och lugn. Bara jag. Långa promenader längs stranden och utforskande av både Alcudias hamn och gamla Alcudia. Med ljudböcker i öronen, eller bara ljudet av hav, gick jag långa sträckor varje dag. Eller, de sista dagarna hade jag massor av skoskav på grund av all sand som letade sig in i skor och strumpor.  

Det var ljuvligt att bara få vara. Äta när det passar, sitta ner när kroppen tycker att den vill vila. Äta mat som tilltalar både öga och gom, utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Ta ett glas vin klockan ett på dagen utan att känna skuld. Somna klockan tio och vakna lagom till soluppgången. Jag vill göra det varje dag. Men det är inte ett alternativ just nu. Däremot skulle jag vilja ha en vecka varje senvinter då det handlar om varandet, utan att behöva bylsa på sig en massa kläder och dra av med snöskyffeln var och varannan dag. Jag vill ha sol och värme. Punkt.


Citronträd och fikonpalmer i var och varannan korsning. Drömmen. Å andra sidan älskar jag våra svenska frukter som ploppar upp på sommaren. Längtan efter det exotiska får en att tänka att det på andra sidan ån alltid är bättre.


Tänk att få möta havet varje morgon. Vakna till vågskvalp och den lätt stickiga doften av salt. Dricka morgonkaffet med ögonen mot horisonten och kanske se en båt på väg in efter den tidiga morgonens fisketur. Livskvalitet. 


Framförallt, jag vill kunna doppa fötterna i havet och känna livet spritta i mig. Jag behöver hav och skog, himmel och horisont. Idag för ett år sen njöts det för fullt. Jo, det längtades självklart efter resten av familjen som var kvar här hemma i Sverige och levde vardagsliv. Min önskan är att vi ska kunna göra det tillsammans varje år. Gärna mer än en vecka åt gången.

fredag 2 mars 2018

Alla dessa tv-program

Jag skäms lite för en sak. Det är nämligen så att vissa tv-program får mig i sina klor på fem minuter. Extreme couponing, Hoarders, Gränspoliser (oavsett land), Ädelstensletare (kommer inte ihåg namn) och liknande program. De andra i familjen är totalt ointresserade och försvinner iväg till mobiler, plattor eller spelkonsoler. 

Som nu. Jag tittar på Extreme couponing medan dottern castar Nickelodeon på sitt rum och maken spelar Overwatch på sonens rum. Sonen? Han är ute och leker med en grannpojke och varsin walkie-talkie.

Hehe