söndag 28 juni 2015

En enda nyckel



Så blev det söndagskväll och barnen sover gott på sina rum. Helgen har varit irriterad. Barnen bråkar, skriker och gråter. Vi vuxna kokar och skäller och suckar. Alla känner av att flytten närmar sig. Huset såldes och i samma stund blev mina nätter till långa propellerstunder i sängen. Jag drömmer konstiga drömmar, vaknar ofta, ligger oskönt och svettas väldigt mycket. Barnen hamna sent i säng och vaknar alldeles för tidigt. Även om vi vet att detta är en fas så är det till och från väldigt svårt att ta in att huset bubblar av irritation.

Igår var jag och maken på Hillbilly-fest hos ett par bekanta. Så himla roligt att få klä ut sig. Papiljotter i håret, underklänning som tittade fram under en flanellklänning, översminkad till max och trätofflor på fötterna - jag var en dröm! Mardröm. Kvällen var rolig och samtidigt som vi var iväg hade barnen det bra med morfar och moster.

Sovmorgon, inga barn som ropade att de ville gå upp alldeles för tidigt. Jag fick mina sju timmars sömn, sen vägrade ögonen blunda en enda minut till. Men, att få ligga kvar en stund extra och krypa in i famnen på ens stora kärlek, det är sovmorgon deluxe. Kaffe framför tvn. Frukost framför tvn och längta som en tok efter barnen. Det är alltid likadant. Hur skönt det än är att lämna iväg barnen kan jag inte rå för att längta efter dem redan när jag inser att jag inte behöver smyga in till sängen på kvällen. De är ju så självklara i mitt liv, mitt förlängda hjärta.

När en hel söndagsförmiddag hade gått, kroppen var nyduschad, tvätten snurrade i maskinen och allt var klart för att köra och hämta barnen, då kom jag på att det var lika bra att återlämna mina föräldrars husnyckel. Vi kommer inte att behöva den något mer de sista veckorna. Så jag stod där i vår hall och tittdepå nyckeln. Tittade som att det vore första gången jag såg den. Blinkade bort några tårar och tog ett djupt andetag innan det var dags att sätta sig i bilen och åka. En enda nyckel plockade fram ett helt register av känslor. Barndom, tonårsnätter, första hemmet då nyckeln var en förlängd navelsträng och de senaste åren då nyckeln haft sin självklara plats i min nyckelknippa. "Du får komma hem när du vill, du har ju en nyckel." Från och med idag har jag ingen nyckel längre. Mitt föräldrahem är låst för mig om ingen är hemma.

Små bitar i livet som sätter spår ingen annan kan se. Jag gick genom huset, ett hus som varit mitt hem i så många år, och kände in samspelet. Blinkade bort tårarna och log åt det välbekanta. Allt finns kvar, vi ska bara ta ett nytt kliv i livet. Allt finns kvar och allt är ett. Ett enda minne bort.

Som en lyxig avslutning på den här helgen plockade jag fram det lilla fonduesetet. Familjen njöt av chokladdoppade jordgubbar och marshmallows. Alla försåg sig och godsakerna tog slut på några minuter. Alla nöjda och glada, några mer mätta än andra. Jag njöt mest av den goda köttgrytan som serverades till kvällsmat. Från och med nu är det tömning av kyl, frys och skafferi. Slår vad om att maten vi har räcker hela månaden ut. Om allt håller, spisen bestämde sig för att lägga ner en platta i förtid. Precis vad vi (inte) längtat efter. Jag tror att huset har börjat säga ifrån, "ska ni flytta, kan ni lika gärna få lite extra att göra med mig".


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar