fredag 24 juli 2015

En sista gång

Dagarna är så några nu att varje sak måste planeras in. Alltså passade jag på att gå en sista promenad längs Hörjelgården nu ikväll. Luften var tillräckligt varm och himlen blå med små tussar av moln. Nästkommande dagar ska bli kalla och regniga.

Tårarna föll i omgångar och till och från kom stora leenden upp i ansiktet. En pytteliten groda på vägen fick mig att prata babyspråk, den stora kronhjorten ute på fältet lockade mig att gå rakt ut i naturen. Vallmoblommorna tog ner mig på knä och de små björnbärsknopparna, dess hårda yta, släppte på tårflödet utan betänketid. Himlen skiftade från blått till rosa och doften av öppet landskap och hästgård slog an mot ännu en känslosträng.


Blåklockorna gungade sakta intill tistlarna i kohagen och rapsen hängde långt ner mot marken. I bakgrunden sjöng fåglarna och den tunga trafiken från väg 19 brummade på utan avbrott. Jag plockade med mig Spansk körvel hem för att sätta snaps. Doften av anis minde mig och sommarlovsmorgnar hos kusinerna i grannbyn. Kossorna gick långsamt i sin hage och lade inte ens märke till mig. Jag kommer att sakna dem och allt annat längs den underbara vägen.

Tankarna flög fram och tillbaka. Tillbaka till det första året då depressionen hade skjutit sig långt in i både hjärna och hjärta. Tillbaka till den tid då allt blev ljusare och livet åter kändes värt att leva. Tankarna fick mig att skratta högt åt tokiga minnen som för alltid kommer att förknippas med Hörjel och Hörjelvägen. En enkel grusväg i sydöstra Skåne har hjälpt mig att hitta tillbaka till ett fint liv igen. Det har tagit många år och många tårar, men nu är jag nog klar här. Imorgon blir det fest i huset på samma väg. Då firar vi mig och många fler och vi äter gott och pratar så att käkarna till slut värker av glädje. Sen ska jag gå vidare i livet. Ta emot nästa utmaning och se vart det leder.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar