onsdag 22 juli 2015

Vänner

Det är onsdag och vi har passerat gränsen. Nu är det inte ens en vecka kvar till flytt. Dottern väckte mig imorse, lite för tidigt, vi bad henne att försöka sova en stund till. Hon somnade om, men inte jag. Tankarna började mala i huvudet. De blev så stora att magen värkte och kroppen började klia. Natten hade dessutom innehållit drömmar med de konstigaste innehåll. Jag återupplever gamla händelser, skapar nya minnen och väver in spöken och oro. Till slut gick jag upp och efter mig kom en liten tös med rufsigt hår och sömndrucken min. Vi gick ner tillsammans och hon satte sig framför barn-tv medan jag satte igång kaffe, gick ut och hämtade tidningen och andades i trädgården. Kroppen lugnade ner sig och tankarna blev normala.

Dagen har varit rolig. Först och främst fick jag tag på kräftor till lördagens stora familjekalas. Jag, mina föräldrar och min syster ÄLSKAR kräftor! Det fick bli tre paket. När jag kom hem igen blev det smoothie till lunch. Massor med frukt och bär, ägg, kokosfett och  havredryck. Plockade fram saker inför dagens utflykt och tog sen en välkommen paus på ovanvåningen. Lyssnade på ljudbok, Lejontämjaren av Camilla Läckberg. Fick spola tillbaka ett par gånger då tankarna vandrade iväg med mig.

Klockan två mötte vi upp min kompis Annelie (från grundskolan) och hennes familj för att gå på svampjakt i skogen strax norr om Brösarp. En enda ynklig kantarell hittades. Däremot fanns det gott om skalbaggar, spindlar (urk) och dessutom en snok. Efter en dryg timme gav vi upp och åkte vidare till Vantalängan för att fika och grilla. Vilken härlig natur det är där! Pestskråp (som enorma rabarber) och ormbunkar som var högre än mig, det kändes som att gå i en djungel. Vi hittade massor av körvel (spansk) och jag for direkt tillbaka till barndomens somrar då vägkanterna hemmavid kantades av just de anisdoftande bladen. Barnen njöt och slutade i stort sett aldrig prata. Klockan hann bli åtta innan vi var hemma och då var hela bröstet fullt av lycka och naturupplevelser. Nu vet vi inte när våra familjer kommer att ses igen, men vetskapen om att det är lika roligt varje gång gör mig glad.

På tal om vänner. I måndags träffade jag en gammal vän för första gången. Vi lärde känna varandra på Familjelivs hemsida 2005, när vi båda väntade våra första barn. Vi, och flera andra härliga kvinnor, samlades i en månadsgrupp, som numera finns på Facebook, och har sen dess pratat om allt mellan himmel och jord. Jag har haft ynnesten att få träffa flera av dessa fina personer i verkligheten. Nu var det äntligen dags att få möta Johanna. Vi bor i stort sett i varsin del av Sverige och därför har det inte varit lätt att ordna en träff. I måndags blev det av, i Skrylle utanför Södra Sandby. Vad roligt det var att ses och ha tid att prata om både det ena och det andra. Vilken lycka att ha så många fina vänner runt om i landet. När jag landat i Gävle finns det möjlighet att träffa några andra ur gänget och det ser jag också fram emot.

Imorgon ska jag säga hejdå till mina fina arbetskamrater på Erikshjälpen i Tomelilla. Jag bjuder på fika och det kommer att bli lite sorgligt att lämna dem. Å andra sidan har jag lärt mig oerhört mycket under de tio månader jag varit där. Fina vänner är guld värda!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar