tisdag 29 september 2015

Den eviga diskussionen


I februari förra året började jag springa. Jag bestämde mig helt enkelt för att må bättre och orka mer. Jag har sprungit vid ett par tillfällen tidigare i livet, alltid med samma resultat. Det har varit skittråkigt, jobbigt, irriterande och provocerande. Dessutom var alla sport-bhs osköna och helt utan stöd för min tunga byst. Sprang ibland med tre stycken, ovanpå varandra, bara för att se om det fungerade. Det gjorde ont och jag blev arg. Ingen mer löpning för Sandra.

Men så gick tiden och min man började springa. Han njöt, pratade om hur härligt det var att känna benen löpa och bli pigg efteråt. Jag lyssnade, och dömde ut honom och alla andra som sprang. De som sprang i ösregn eller minusgrader fick mest skit, jag kunde inte förstå hur någon ville slösa bort tiden på så tråkiga intressen. Vad jag inte visste var att inom mig hade ett litet korn såtts och det växte sig större och större, tills jag en dag kände hur det började dra i benen när jag var ute och gick. Jag bestämde mig för att prova. Beställde hem den bästa sport-bhn jag läst om och gav mig ut en kylig februaridag. Joggade 2 km och kom hem trött som jag vet inte vad. Flåsade och var alldeles röd i ansiktet. Tog en dusch och kände mig nöjd. Så fortsatte det varannan dag i fyra månader. Till slut kom jag upp i en halv mil och jag gillade det. Sprang i solsken, ösregn och rejäl motvind. Jag fortsatte.

När midsommar var passerad blev jag sjuk och strax därefter åkte vi ut i Stockholms skärgård. Försökte mig på några rundor efter det, men tålde inte sommarvärmen alls. Orkade ingenting och fick helt enkelt lägga ner löpningen så länge det var varmt. När jag kom igång igen blev jag sjuk i magen. Det hade hänt några gånger och vården sa magkatarr. Varje gång jag sprang gjorde det så ont i magen att jag fick sluta. Så fortsatte det och min nya vardag förändrades. Påbörjade arbetsträning tre dagar i veckan och det tog mycket tid och ork. Försökte springa men det gick inte. Så jag gav upp.

När våren kom började jag om så smått igen, all kondition var som bortblåst och det kändes tufft och tråkigt. Så det blev sporadiska promenader istället. Sen kom ett livsomvälvande beslut, maken fick jobb i Gävle och vi skulle flytta många många mil. Oro, planering, avslut, saknad och vardag, allt slukade min tid och löpningen fick stå åt sidan. Det var ett medvetet beslut, jag ville inte känna ångest över att inte hinna komma ut och springa. I samma veva blev magen dålig igen och jag fick konstaterat gallsten. Åt tabletter dagligen och försökte undvika stress. Till slut fick jag ge upp arbetsträningen och bara fokusera på familj, flytt och vila.

Idag är det två månader sedan vi packade in oss i bilen och lämnade ett åtta år långt liv i Skåne bakom oss. I två månader har vi acklimatiserat oss till ett liv i radhus och till tätortsliv. Det börjar kännas hemma och vardagligt. Därför bestämde jag mig för att börja springa igen. Så jag har sprungit i någon vecka, lite till och från. Det har inte alls känts roligt eller givande. Mest tungt och onödigt. Men jag vill inte ge upp, jag vet att det har varit roligt förut. Laddade ner en poddradio, Eat this! med Leila Lindholm och Niklas Ekstedt, så att det skulle bli roligare. Och det blev precis så! Jag har sprungit längre, varit mindre trött och skrattat högt ute på vägarna. Det behövdes en rejäl diskussion med mig själv för att komma in på rätt spår igen. Maken har försökt hinta och peppa, jag blir bara provocerad av sånt och då är det tvärstopp. Den enda som kan övertyga mig är jag själv. Och nu är jag igång igen.


Igår blev löpturen precis under 4 kilometer lång och jag kände mig både pigg och glad när jag kom hem igen. Gårdagens tur handlade om att se vad kroppen ville. Inte om sträckans längd eller tempot. För om det är någon som kan sänka mig så är det jag. Mina hjärnspöken kan vara väldigt otrevliga och oerhört trovärda. Igår fick de sig en rejäl känga och de kan räkna med flera.

För att utmana mig själv och peppa rejält gjorde jag något modigt igår. 5,3 kilometer är längsta jag sprungit. I april nästa år går det andra Ekotrail av stapeln nere vid Christinehof i Skåne. Jag anmälde mig till 10k+. En naturupplevelse med löpning som transportmedel. Jag ska alltså springa ett lopp. Anmälan är bindande och betalningen är gjord. Nu blir det till att träna för att orka med sträckan och utmana mig själv i att bli starkare. Heja jag!



3 kommentarer:

  1. Det kommer bli skoj och ett lopp är en jättebra morot. Det värsta som kan hända är att du får gå en liten bit. Lycka till med träningen. Ett gäng mammor till killarna i S handbollslag har fått för sig att vi ska spela Åhus beachhandboll. Jag suger på den karamellen fortfarande.
    /Helen

    SvaraRadera
  2. Yeaaah!! You go girl!!
    Jag hejar på dej alla dagar i veckan!
    Run Forrest, run!!

    SvaraRadera