torsdag 3 september 2015

Den nya oron

- Mamma, får jag cykla hem redan nu? Sonen ringer när jag är på väg till förskolan. Jag säger att det är låst hemma, han kan komma till mig istället.

Lillasyster är glad, hon har gjort ett armband och är sugen på att sparkcykla. Vi klär på oss och går ut till cyklarna. Ingen storebror där. Inte vid andra ingången heller. Jag får värk i magen och ropar i tron att han cyklat en sväng. Inget svar. Vi trampar hemåt, fort, jag svär för mig själv. En slags självbevarelsedrift som inte hjälper ett dugg.

- Är du arg, mamma? Jag tittar på lillasyster som stannat på vägen och tittar med oroliga ögon på mig.
- Nej, men jag är jätteorolig just nu. Storebror var inte där vi skulle ses och nu vet jag inte var han är.
Vi skyndar oss hem och där står han. Klumpen i magen släpper en smula och hjärtslagen slår inte lika hårt.

- Ni var inte där, era cyklar var borta. Jag trodde att ni redan åkt hem.
Vi höll på andra sidan, den ingången är bättre, jag förklarar att ingen i familjen skulle lämna någon annan. Jaja, sonen är lugn och förklarar att han ska leka med en kompis. Lillasyster vill plocka fram sparkcykeln och köra på gården. Jag går in och sätter på tevatten, kroppen får en efterreaktion och tårarna väller fram ur ögonen.

Den här nya vardagen är nog svårast för mig. Jag är inte van vid cykelliv och tillgången till vänner utan att först behöva planera i förväg och skjutsa med bil. När barnen säger att de går ut och leker, eller cyklar eller åker skateboard, då tänjer jag på mig och lär nytt. Samtidigt kan jag inte släppa oron. Tänk om det kommer en fuling? Har jag hunnit lära barnen tillräckligt? Har VI hunnit det, vi är faktiskt två föräldrar. Barn är godtrogna och när något är nytt och spännande i en miljö där du fått större frihet, då bankar riskerna på och ser sin chans. Den oron vältrar sig i mitt inre just nu. För barnen är allt.

9 kommentarer:

  1. Usch, jag förstår verkligen din oro...men kanske är det bara vi som kommer långt ute på landet ifrån som tycker att det är läskigt?! Jag hade förföljt barnen dagligen😉
    Många kramar till dig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det spelar nog in att jag är van vid, och uppvuxen med, ett annat sätt. På landet har vi föräldrar ganska stor koll med tanke på trafik och stora avstånd till kompisar. Jag får lära mig detta nya och samtidigt göra barnen rejält införstådda på vilka faror som finns. Att det är på riktigt, att vi vuxna inte bara hittar på för att skrämmas.
      Kram till dig!

      Radera
  2. Usch, jag förstår verkligen din oro...men kanske är det bara vi som kommer långt ute på landet ifrån som tycker att det är läskigt?! Jag hade förföljt barnen dagligen😉
    Många kramar till dig

    SvaraRadera
  3. Tyvärr är det väl något vi måste lära oss att släppa taget bit för bit om våra barn. De ska ju växa upp till självständiga individer. Jag känner absolut igen känslan. Så gick en bit själv i Sjöbo vid ett tillfälle och jag tyckte det var jätteläskigt tills jag insåg att barnen som bor i Sjöbo förmodligen gjort det en längre tid.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis, det är en del av livet. Att växa upp och få större ansvar, samtidigt som vi föräldrar måste backa medan svetten rinner och oron maler i magen. Nu har barnen som växt upp här ett stort försprång, för A och A är det helt nytt att kunna röra sig "fritt" i området. Nya regler ska samsas med nytt och spännande. Lilla A har redan haft utegångsförbud vid två tillfällen. Det ska kännas när man gör något otillåtet.
      Vi lär oss tillsammans helt enkelt. :)

      Radera
  4. Tyvärr är det väl något vi måste lära oss att släppa taget bit för bit om våra barn. De ska ju växa upp till självständiga individer. Jag känner absolut igen känslan. Så gick en bit själv i Sjöbo vid ett tillfälle och jag tyckte det var jätteläskigt tills jag insåg att barnen som bor i Sjöbo förmodligen gjort det en längre tid.

    SvaraRadera
  5. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  6. Det är svårt även för mig som inte bor på landet. Melvin cyklar själv till kompisar och träning ibland. Jag är rädd varje gång. Han är en av de sista i kompisgängey som får röra sig lite själv. Så vi ses som stränga. Men han är bara 9. De andra släpptes på cyklar mycket tidigare. Det är som du skriver - man tänjer. Det minskar lite i rädsla men än är jag fortfarande orolig när han rör sig ute ensam. Men jag är mer rädd för påkörning än fulgubbar. Oftast. Man får försöka se det som en bra grej. Att ha kompisar hyfsat nära. :) Men rädslan är jobbig... Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker som du, de bara nio år. Och vi valde det här livet just för att få närheten till kompisar, skola och aktiviteter. Då är det bara att anpassa sig. Vi har dessutom tydliga och, säkert i mångas ögon, stränga "regler". Barnen kommer att tacka oss senare, när de själva blivit vuxna och insett att världen är full av fula saker, en massa regler, och människor som inte kan skilja på ditt och mitt - och inse en annan varelses värde. Det är tufft att leva, men det är också underbart när allt klaffar.
      Kram tillbaka!

      Radera