tisdag 22 september 2015

Det jag saknar mest


Jag saknar vidderna. Att titta ut genom fönstret och kunna se långt. Att få stå i det varma rummet och se solen stiga borta vid horisonten. Se färgerna skifta och följa ljusets framfart över landskapet. På kvällen vänder det och då glider solen ner bakom träden och skuggorna breder ut sig som en stor filt för att slutligen täcka naturen.


Nu ser jag soluppgången spegla sig i grannhusens fönster och strålarna kilar in mellan byggnaderna innan de når över hustaken. När eftermiddagen kommer uppslukas solen av den lilla dungens höga trädkronor. Jag sänker blicken och studerar ljuset när det rinner långsamt över alla löv som fallit på gräsmattan. En kväll brann himlen och jag stod vid fönstret och njöt av alla färger och de känslor som bubblade upp inombords.

Jag saknar det öppna landskapet. Jag kommer aldrig få den upplevelsen här vi bor nu. Det är annorlunda här, bra på sitt sätt. Men det är inte i närheten av det vi hade förut. Så jag saknar och försöker acceptera.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar