fredag 23 oktober 2015

Är du trygg?

Tårarna faller i omgångar. Jag gråter för barnen, för föräldrar, syskon, släktningar, vänner och medmänniskor.

"Mamma, varför går tiden så fort? Veckorna rusar fram och det är måndag och fredag och onsdag hela tiden." Sonen börjar morgonen med att sträcka ut hela sin lilla stora kropp i sängen och ställa en fråga som oftast vuxna ställer. Jag har ingen aning om varför tiden går så fort. Den senaste månaden har gått med jättekliv och snart är det november. Vi sover, äter, jobbar/utbildas/leker/vilar och pratar. Under tiden händer det saker som får hårstråna på armarna att resa sig och vibrera av oro. Människor flyr, misshandlas, hotas, mördas och skadas för all framtid. Det händer alldeles för ofta och vi står med gapande munnar och ser hur jorden blir allt sjukare. Det pratas om "trygga Sverige". Var finns tryggheten?

Vem är riktigt trygg numera? Är det mannen som agerar mot våldet och sekunderna senare blir ett offer för en sjuk människas handling? Är det kvinnan som nyss klivit av tåget i Malmö med sin familj och möts av arga och rädda svenskar som tror att hela deras tillvaro kommer att raseras när ännu en flyktingfamilj står på "deras" mark? Är det kvinnan som springer i motionsspåret med andan i halsen på grund av att hon är rädd för att bli överfallen? Är det skolpojken som drar ner tröjan över armarna för att inte visa blåmärkena som "klasskompisarna" bankat fram under första rasten? Är det pensionären som sitter i sitt hem och väntar på hemtjänstpersonalen och undrar vem det är som ska komma idag? Är det den ensamstående föräldern som sitter med tomma ögan framför ännu en räkning som inte kan betalas för att barnen behöver nya vinterskor? Är det barnet i skolan som hör att det knackar på dörren till klassrummet och som går för att öppna och därefter får ett svärd i magen?

Jag känner mig inte trygg. Tryggheten sitter inte bara inom mig. Den sträcker sig ut i mina medmänniskor och när någon annan drabbas gör det ont i mitt hjärta. Då ruckas min trygghet och rädslan växer sig större. Hur ska jag förklara för mina barn att det inte är någon fara att cykla ensam i området när jag knappt tror på det själv? Vad sänder jag för signaler till min son när jag säger till honom, "Om det knackar på klassrumsdörren och du inte kan se vem det är på andra sidan, öppna inte!"?

Vad ska vi göra? Även om vi inte tycker likadant så kan vi väl försöka acceptera varandra? Däremot ska vi aldrig acceptera att bli illa behandlade. Men vågar vi stå upp för det, eller är rädslan för stor? Har vansinnet gått för långt? Min tillvaro är ruckad och jag känner mig vilsen.

2 kommentarer:

  1. Fint skrivet! Nää jag känner mig inte trygg. Inte någonstans inte någon tidpunkt. Världen har blivit galen. Kanske är det meningen..vi kanske ska utplåna oss själva😢
    Förstår inte vad Magnus Betner menar när han i ett klipp säger att Sverige aldrig varit tryggare??!!

    SvaraRadera
  2. Fint skrivet! Nää jag känner mig inte trygg. Inte någonstans inte någon tidpunkt. Världen har blivit galen. Kanske är det meningen..vi kanske ska utplåna oss själva😢
    Förstår inte vad Magnus Betner menar när han i ett klipp säger att Sverige aldrig varit tryggare??!!

    SvaraRadera