måndag 19 oktober 2015

Barnen då?

Ja barnen, våra älskade barn. Hur har de det nu när vi bott här i Gävle i snart tre månader? De har vänner på skola och förskola. De har nära till farmor och farfar och kusinerna. De trivs i radhuset och tycker om att ha en gård att vara "trygg" på. De gillar jordgubbarna, smultronen, hallonen, svartvinbären, plommonen och päronen som växer i trädgården. De älskar närheten till badhuset. 

Men, det finns annat de inte trivs så bra med. Det finns barn på skolan som är riktigt elaka, uttalade mobbare. Barn som inte är mer än 8-10 år som säger elaka saker och slåss. Som jäklas med en pojke så att han inte känner sig trygg, trots att skolan i sig är rolig och han är social och öppen. Barn som får en pojke att säga, "Jag vill gå i en bra skola. En skola där de inte mobbar.". Jag önskar att skolan kunde leva upp till den plan som kommunen arbetar kring. Där vuxna tar ansvar och ser till att föräldrar får reda på och därmed också tar ett ansvar för sina barns handlingar. I det här huset bor två lejon som är beredda att göra allt för sina ungar. Vi är på gång.

Det finns barn på förskolan som inte heller vet hur de ska bete sig. Så de slåss och mobbar och får en liten flicka att bli ledsen. En liten flicka med mycket skinn på näsan och som har lätt för att få nya kompisar. Barn som är 4-5 år har redan lärt sig att säga att vissa kläder och skor är fula och att den som har det på sig är ful. Barn som, trots att en vuxen säger åt dem, fortsätter att minimera ett annat barn - samtidigt som de har ett stort leende på läpparna. Mitt emot sitter ett annat barn och får höra att det inte är bra, att det är fult eller dumt eller har fel kläder på sig.

Sånt pratar vi om här hemma när allt har lugnat ner sig och tankarna får tid att landa och börja skicka ut frågor. Vi lär våra barn att vara snäll, att vara en god vän, att inte slåss, att inte retas och att vi stå upp för andra. Jag tycker att det är fantastiskt att de kan fortsätta vara fina människor när det runtomkring dem hela tiden visas på motsatsen. Att det är okej att slåss, retas och säga fula saker. Jag kan inte låta blir att undra hur det är hemma hos de barnen som beter sig illa. Är det noll uppfostran? Är det allmän hierarki och hot? Finns det ingen vuxen närvarande? Är det något annat som ligger bakom som gör att ett barn får för sig att det är okej att bete sig hur som helst? Vet barn vad respekt betyder? Vet ens vuxna vad det betyder?

Det går mycket energi till att hantera det här. För hela familjen. Vi pratar mycket och försöker komma fram till vad vi kan göra för att det ska bli bra. Hur vi tillsammans ska bli superstarka.

Och, viktigt att komma ihåg. Barn säger inte sånt här "bara för att de är barn". De har lärt sig det från någon eller flera. Vi föds inte otrevliga. Beteenden lärs in.


4 kommentarer:

  1. Vad tråkigt att läsa om barnens sätt att vara mot andra. Hoppas att lärarna på skolan tar krafttag mot det. Ingen ska behöva känna att de inte vill gå till skolan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar. Det är möte med rektorn imorgon och därefter ser vi fram emot nolltolerans.

      Radera
  2. Många känslor och tankar dyker upp när jag läser detta. Hoppas rektorn tar det på allvar och agerar snabbt. Jag har nolltolerans mot sådant beteende. Visst föds inte barn sådana. Skurkarna är betydligt äldre än så.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är inte helt nöjd med mötet idag. Men jag har också en anledning att vara skeptisk till "vi ska prata om det", när det redan pratats om det flera gånger. Vi var tydliga med att vi vill gå vidare, högre, på en gång. Håller alla tummar och tår för att det verkligen händer något nu. Något som gör att sonen kan börja gnissla om tråkiga läxor istället för otrevliga upplevelser.

      Radera