torsdag 22 oktober 2015

Centrifugonsdag

Möten, nervösa ryckningar i benen, förväntningar som byggts upp. Tankar som virvlat runt länge ska omsättas till meningar och uttalas högt. Jag tar in och fyller varenda litet skrymsle med intryck och fakta. Försöker strukturera och fungera. Men så blir det alldeles för mycket och jag zoomar ut, känner huvudvärken ta över och då kämpar jag lite mera. För det är mitt ansvar att göra allt i hela världen för mina barn. Orkar inte jag, vem ska då göra det? Underbart är att ha min man, han kämpar på samma sätt, nästan alltid med lite mer ork. Tillsammans blottar vi tänderna och markerar gränser.

Nu har vi sagt vårt för den här omgången. Vi väntar på resultat och förändring. Vi står på vakt och är redo vid minsta lilla vink. Vardagen rullar på, det ser väldigt normalt ut. Under ytan vibrerar marken och det blir aldrig riktigt lugnt. Oron tickar i bakhuvudet som en klocka. Ibland hörs ljudet lägre och då letar sig andningen ner i magen istället för att sitta högt upp i bröstet. Så håller det på, tick tack, upp och ner.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar