tisdag 20 oktober 2015

Ord utan ljud, smärta utan synliga spår.

Trädstammarna står där, långa och taniga. Uppe i toppen breder grenarna ut sig och fångar upp ljus och mörker, vind och vatten. Jag stirrar så länge att det till slut känns som att de böjer sig mot mig och börjar prata. På marken har buskarna klätt sig i brandgult och jag tänker på guld. Guldpengar som dinglar i vinden och lockar till sig rövare. De sista blåbären sitter tungt på sina kvistar, väntar på att bli gamla och skrumpna för att till sist släppa taget och falla ner på mossan. Där tänker de ligga och stirra på trädkronorna tills de färgas vita av den första snön. Blåbären blir då vitbär som äts upp av jorden för att nästa år hjälpa naturen att åter blomma igen.

Jag blinkar till och går vidare. Tänker på annat, som försvunna vantar och stulna pennor. På vassa ord som sätter sig i hjärtat och gror sig fast, även om det inte syns på utsidan. På boxningar eller sparkar som inte alls ska landa på en mjuk barnakropp. Jag tänker tankar som är svarta som natten och som tömmer mina ögon på glitter tills det bara återstår avgrundsdjupa brunnar utan eko. Brunnar som fylls med salta tårar och slutligen svämmar över. När tårarna tar slut kan jag andas igen. Och när jag andas viskar det i trädkronorna. Ord som ingen annan hör.


2 kommentarer:

  1. Ditt personliga och underbart målande språk berör varenda nerv i min kropp och det gör ont att läsa. Det ska inte vara så. Det ska absolut inte vara så.
    Kram Bosse

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket. Att låta orden leta sig ut över tangenterna hjälper insidan att sortera och varva ner.
      Inget barn ska må dåligt, någonsin.
      Kram tillbaka

      Radera