måndag 8 februari 2016

När dimman sitter inuti


Dimma, suddig horisont. Lite så känner jag att det är nu, dimmigt. Inte utomhus, där regnar det och blåser så att snön övergår till is som poleras hal och förrädisk. Dimman jag känner ligger i bröstet och gnager. Det är inte givande att gå till 'jobbet'. Jag känner ingen gemenskap eller samhörighet. Mina försök till konversation faller platt och tystnaden kommer tillbaka. Tystnaden och ensamheten har jag hemma om dagarna. Fast då är jag aldrig ensam, jag har mig själv. Men att göra sig iordning på morgonen och sen åka iväg med bussen för att mötas av kyla och en osynlig vägg, det gör mig inte gott. Vad som behövs är inspiration, samtal, att kunna socialisera och känna sig levande, sedd.

Jag har funderat länge, mest inombords. Analyserat och reflekterat. Vänt ut och in och undersökt alla vinklar. Kan det vara si, eller är det så? Är det kanske jag som inte är rätt helt plötsligt? Men om jag inte är rätt då är det nog fel plats, för jag är meningen att vara och få vara jag. Så tiden har fått gå lite till, för att se om det blir bättre. Inte bättre, snarare mer tom. Omeningsfull. Det har tiden lett till. Och nu känner jag hur det smittar av sig på resten av livet.

3 kommentarer:

  1. Men vilken tråkig plats att vara på.. du behöver komma till en plats där du känner värme. Går det byta? Hur sla man göra framsteg om man möter kyla... Kram! ❤

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack. Det går att byta, frågan är bara till vad? Hjärnan går på högvarv men kommer aldrig längre än den brukar. Det är som att jag satt en gräns för länge sen och att ta sig förbi den är en stor utmaning. Men jag ger mig inte.
      Kram till dig

      Radera
  2. Dagverksamheter för både äldre och handikappade brukar ha någon form skaparverkstäder.Du som är kreativ skulle väl kunna göra en insats där och jag inbillar mig i alla fall att människorna som finns där är trevliga och tacksamma för ett vänligt ord som man har över.
    Lycka till i din jakt!

    SvaraRadera