måndag 1 februari 2016

Saknaden

När jag var ute och sprang i förmiddags fick gruset under skorna mig att tänka på Skåne. Om jag tittade ner var det nästan som att springa längs Hörjelvägen igen. Att inte säga att det gjorde lite ont i magen är att ljuga. Jag saknar landet. Djuren och de vilda fåglarnas sång i alla väderstreck. Om någon månad är det dags för Näktergalen att sjunga in dagen. Finns det näktergalar här? Gladornas rop från skyn är också något som saknas. Och korpens lov över åkern, de djupa tonerna som påminner om gamla gistna dörrars knarrande.

Så när jag sprang idag, hundra meter med grus under skorna, hölls blicken nere och tankarna fick fritt röra sig bland känslornas strängar. Sen släppte det och asfalten tog över, Maxi tornade upp sig och kort efter det välkomnade vårt bostadsområde mig hem igen. In genom dörren till värmen och våra saker.

Saknaden efter mitt Skåne ger sig inte. Den böljar upp och ner, fram och tillbaka. Vissa dagar är det lugnt och stilla för att övergå till vilda stormar inombords andra dagar. Då skvalpar saltvattnet över relingen och rinner längs kinderna. Det tar tid att vänja sig, att acceptera. Att lära sig älska något nytt.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar