onsdag 27 april 2016

Att inte räcka till

Det har gått tre veckor sen jag la in något här. Då var det en sömnig hälsning från sängen. Idag sitter jag i skrubben under trappan och försöker komma på vad här ska stå. Aprilvädret beter sig utanför fönstret och det är svårt att ta in att det hinner regna, snöa, hagla och vara strålande solsken under en och samma dag. Jag längtar efter Skåne. Det gör jag trots att det knappt har gått två veckor sen vi var där nere och sniffade vårluft och gapade av förtjusning över alla vitsippefält.

Här uppe i Gävle är det blått överallt. Jag har aldrig sett så många blåsippor förut. Mitt i allt det bruna och barriga dyker de upp i små klungor. Nästan självlysande. Vitsipporna kom för en och en halv vecka sen. Helt plötsligt bara stod de där och nickade i den kyliga luften. Nu pryder de min väg till och från jobb och förskola. Ljuvligt.


Om ändå allt hade fått vara ljuvligt. Förskolan är ett gissel. Dottern vill inte gå dit på grund av stök och dålig struktur. Att bli sparkad på, dragen i håret, puttad, få höra att man har fula kläder och är ful i håret och ständigt ha svordomar i bakgrunden - det är vardag för min femåring. Vilken vuxen skulle tolerera det på sin arbetsplats? Vi pratar med personalen och har gått högre upp och nu väntar vi på resultat. Senast igår blev dottern sparkad i ansiktet av en pojke som inte fick som han ville.

Skolan och fritids är ett ställe där de vuxna kan komma undan med vad som helst. Personal som ljuger oss rakt upp i ansiktet och säger att sonen "hör fel eller missuppfattar" är tydligen okej. Eller att en fritidspedagod står och säger "Det var inte så konstigt att han slog dig, han var ju arg.", och "såklart att han svär åt dig när han är arg.". Jahopp, så helt plötsligt är våld och svordomar okej? Nej, det är aldrig okej! Om någon blir orättvist behandlad måste denne kunna lösa det utan knytnävar och fula ord. Om det inte går behöver de vuxna kliva in och berätta hur barnen ska göra. Jag blir så arg!

Att sen få höra sina barn säga, "jag är dum i huvudet", "jag är värdelös", "jag är meningslös", "jag är ful", det gör så oerhört ont. Så vi bygger dem, säger sanningen om dem och berättar om en värld som tyvärr inte alltid är lätt att leva i. Och vi gråter, ibland tillsammans och ibland ensamma. Jag gråter i tystnaden, när inget annat hör. När det inte finns någon ork att göra annat.

Mest av allt kämpar vi. Framåt och uppåt. För vardagen och för framtiden. För de älskade barnen som en dag ska bli vuxna här på jorden.

1 kommentar:

  1. Det är vackert med blåsippor men stackars dina barn.
    Kram Bosse

    SvaraRadera