tisdag 17 maj 2016

Att vara mamma

Om jag hade fått veta i förväg hur det skulle vara att bli mamma är det inte alls säkert att jag vågat. Livet före föräldraskap är stort. Att bli förälder är som att lägga en hinna av såpa under fötterna samtidigt som hjärtat inte vet i vilken takt det ska slå. Det finns så mycket oro, stolthet, ilska, glädje, ömhet, hjälplöshet och många fler känslor som ska samsas om utrymmet. Mest plats av allt tar kärleken. Den där himlastormande som ger alla känslor kraft att växa sig större. 


När mina barn kom till världen kände jag inte den där omedelbara förälskelsen. Jag var så oerhört glad av att de fanns hos mig, levde utanför min kropp. Men det rosa skimret fanns inte där. I sonens fall kan det ha handlat om att han kom ut via ett akut kejsarsnitt då det planerade vändningsförsöket inte alls gick som det skulle. Läkarna trodde nog för en stund att han skulle sluta leva i magen på mig. Men han kom ut, en hal liten ål med de mörkaste ögon jag någonsin sett. Han mådde bra och var vackrare än något annat barn jag sett. Vi låg där intill varandra på uppvaket och senare i vårt rum. Tysta och förundrade över varandras närvaro.

Mitt andra barn föddes fyra år senare. Hon tänkte komma tidigt, redan i vecka 31. Skönt nog kunde vårdpersonalen i både Kristianstad och Växjö förmå henne att bo kvar i mig i nästan tio veckor till. Tiden däremellan var orolig. Jag var tvungen att ta det lugnt, ligga ner och vila så mycket det gick. Den sista veckan fick jag göra vad jag ville och då njöt jag. Med fötter stora som en elefants satt jag i trädgården och njöt av solen och värmen. Vi åkte in till BB några gånger och blev hemskickade igen då det bara var falskt alarm. Fyra dagar över tiden var det äntligen dags och efter nästan arton timmar kom den stora lilla tösen ut. Då var jag så trött att maken fick ta henne i sin varma famn. Inte heller där kom det rosa skimret över mig. Så när andra föräldrar pratar om hur oerhört kärleksfullt det första mötet med sitt barn var, kan jag inte riktigt förstå deras känsla. Däremot kom kärleken som små portioner allt eftersom. Och nu finns det så mycket kärlek till mina båda barn att jag kan börja gråta när som helst av att bara tänka på dem. 

På torsdag är det tio år sen jag blev mamma. Tio år utan tid. Tusen år på tio år. Tio år i en ny berg- och dalbana. Återigen, om någon hade berättat för mig om en del av det jag upplevt under de här tio åren, innan jag och min man bestämde oss för att försöka bli föräldrar, då hade jag nog behövt lång betänketid. Under dessa tio år har jag aldrig ångrat barnen. De är en ny dimension av livet, ett extra lager. De är en religion och jag försöker förhålla mig till den.

En förälders värsta mardröm är att ens barn ska dö. Att de ska bli svårt sjuka. Att de ska bli bortrövade. Att de ska vara med om en hemsk olycka. Att de ska fara illa överhuvudtaget. Och just nu är vi i den delen när barnen blir illa behandlade i sin dagliga verksamhet. Sonen har det bättre än tidigare, det dåliga har planat ut och glädjen lyser allt mer. Dottern däremot. Hon har också mycket ljus i sitt liv. Men, det ljuset fladdrar illa varje dag. Barn på hennes förskola säger elaka saker, puttar, slår, sparkar, drar i håret och så vidare. Det är inte bara hon som är drabbad. Dock är hon drabbad och hon är mitt barn och jag är så arg och ledsen och orolig att det ibland är svårt att bara vara. När ens barn helt plötsligt börjar säga att hon är ful och dum och en dumskalle och ingen tycker om henne och att hennes kläder är fula, då är det svårt. Det är inget som vi säger i familjen. Det kommer från förskolan och jag hör det fyra dagar av fem vid hämtning eller lämning.

Tänk att behöva lämna sin trygghet i vänner och hem och flytta långt iväg och där mötas av dumheter? Inte så konstigt att hon vill flytta tillbaka där allt var bättre. Vad säger jag? Hur ska jag förklara? Allt är inte dåligt, långt ifrån. Men jag vill inte att mina barn ska sänkas i sin vardag. Jag vill att det ska inse sin storhet, att de har en plats på jorden precis som allt annat. Att de är viktiga och ingen ska få ta det ifrån dem.


Mitt mål som förälder är att uppfostra vänliga människor som bryr sig om både andra och sig själva. Att de kan ge och ta och att respekt inte handlar om att rätta sig efter andra utan om att förhålla sig till varandra. Det är inget lätt åtagande att bli förälder. Det är ett äventyr och jag är en bit in på resan. 




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar