torsdag 22 september 2016

Att bli arg på sig själv

När jag helt plötsligt inte alls minns vissa ord längre. De där självklara i vardagsvokabuläret. Som sticka, kylskåp, tvättstuga och massor med flera. Det händer då och då och har gjort så i nio år.  När det händer ofta blir det tråkigt. Nu händer det så ofta att jag blir arg på mig själv. Jag skäller högljutt och sekunden senare skäms jag. Det är inget dumt, det är bara för mycket. Det är kroppen som säger att nu är det för mycket, dags att sänka hastigheten. Inte hjälper det heller att jag sover så oerhört dåligt. Dels vaknar barnen varje natt och ropar upp oss. Men sen är det mardrömmar, vakentid, oro och snurr mellan lakanen. Huvudvärken hugger i varje dag och jag blir ledsen och besviken. När då ord faller bort blir det som en sista knuff i ryggen.

Det lyfter vardagen är min älskade familj. En klok och rolig man. Ljuvliga barn som har sina bekymmer. Ett barn med alldeles för stora bekymmer. Som en liten mus mot en stor drake. Barn som bara ska behöva oroa sig för monster under sängen och om det finns lördagsgodis hemma klockan två på lördagseftermiddagen.


Den andra livbojen är hösten som finns precis utanför dörren. Jag förlorar mig i den varje dag. Känner, doftar på och låter ögonen vila på de varma färgerna.


Däremellan blir jag arg på mig själv. Och skäms.

1 kommentar:

  1. Men orden saknas inte dig när du skriver blogginlägg. Där följer jag dig i handen. :) Känner igen vissa saker. Helst efter långa perioder med för lite sömn. Jag tappar också ord. Självklara saker. Namn. Själv använder jag mig av taktiken att skratta åt mig själv. Efter en stund kommer minnet tillbaka.
    Helgkram Bosse
    Ps. Sorgligt med det du skriver om barnen

    SvaraRadera