onsdag 8 november 2017

En trygghet


Himlen, en trygghet som alltid finns där.
Ända sen jag var en liten flicka har himlen sugit min blick till sig. Det är rofyllt att ligga på en filt och låta blicken vandra mellan molntussarna. Eller att sitta i bilen, på väg var som helst, och samtidigt blicka upp i det blåa, det gråa, det svarta eller färgsprakande. En kolsvart vinterkväll, stå i knarrande snö och förlora sig i stjärnhimlens oändlighet. Helt fantastiskt är att krypa upp nära ett fönster och titta ut på ett ilsket åskoväder som knakar, brakar och skär över himlen. Samtidigt kan det också kännas tryggt att titta upp mot himlen, det okända, och tänka på de som inte finns med oss på jorden längre. Tänka att deras själar lyft upp mot skyn och sedan blivit ett med alltet.

Ikväll for molnen fram över himlen i en rasande takt. Stjärnorna tindrade klart mot det svarta och verkade bli fler ju längre jag tittade. Just där och då finns inte otryggheten och rädslan. Just då är vi alla lika stora, starka och självklara.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar