måndag 13 november 2017

I backspegeln, planeter och en liten mage


För ett år sedan hade vi snö. Det kom massor i början av november och låg någon vecka. Sen var vintern i stort sett slut. I år har vi frost hela dagen lång och löven har lämnat träden och lagt sig till ro på marken. Cyklarna kommer att bli stående ett tag om det inte kommer plusgrader igen. Nu går jag och dottern till skola och arbetsträning. Sonen får skjuts av pappa F och tar bussen hem på eftermiddagen.

Jag visste att denna måndag skulle blir tung. Det var en rolig men energikrävande helg och sömnen blev en timme för kort. Ändå kändes det okej i morse. Jag stod i trädgården klockan kvart över sex och spanade planeter. Såg dem inte och njöt istället av den stjärnklara morgonen. Dottern var glad och det var skönt att gå till jobbet. När hjärnan skulle användas till nyinlärda uppgifter blev det tungt. Jag fick inte rätt på InDesign och ju mer tankarna malde på desto sämre gick det. Sen ringde telefonen och jag såg att det var från dotterns skola. Magen knöt sig och jag förberedde mig på vab. Vi lyckades komma fram till en lösning, jag och läraren och det blev ingen vab. Däremot ville jag lägga mig ner på golvet och gråta. 

Klockan halv två slutade skolan och jag mötte upp dottern utanför klassrummet. En blek tös som längtade efter mamma och att få komma hem. Hon hade ont i magen och kände sig kräkig. Är det skolan eller är det något annat? Vi vet inte längre och det gör ont i hjärtat att ha det så. Jag gjorde varm choklad och smörgås åt henne här hemma och hon bäddade ner sig i soffan med nallen vid sin sida. Orken har gått upp och ner och nu ikväll blev det tidig sänggång för henne. Vi får se vad morgondagen har att bjuda på.

För ett år sedan hade vi snö. Vi hade ett barn som for illa, riktigt illa, i skolan och det andra barnet var också utsatt i sin klass. Vi mådde skit och det var mörker överallt utom på marken där det låg snö. I år har vi frost och det glittrar bland gräs och löv. Det svider i magen på den minsta i familjen och måendet i familjen är sisådär. Ett barn har det bra nu, underbart att veta och se. Det andra har det så där och vi fortsätter en resa genom otrygghet mot välmående. Det är mycket nu.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar