torsdag 30 november 2017

I nuet bor det mörka


Lade upp en bild på Instagram i förmiddags där jag också skrev ner en del tankar som farit i huvudet. Så fort vardagen blir ruckad, oavsett hur, störs ordningen och sånt som orkats läggas undan ploppar fram som gubben i lådan. Just idag är en sån dag. Överhoppad PMS, barn med 40.6 i temp, ett barn med alldeles för många känslor och imorgon börjar december. Dessutom är det ett år sedan vi med elefanter i magen avrundade en sjuk period i våra liv. Mest ett av barnens. Jag vill inte ens skriva om det som hände, kanske gjorde jag det förra året. Men, vi kämpade och slet och fick ingenting förrän skolans portar stängdes och en ny öppnade sina. Då vände det. Då blev det vanligt. Då kunde vi börja andas igen. Eller, det pyrde i andra delar av den gamla skolan. Vårt andra barn blev också drabbat, fast på den delen tog de tag i problemet på en gång. De gick vidare ut i kommunen och gjorde sitt jobb.

Idag är en liten milstolpe. Idag återvände ljuset, advent firar ett år. Men, alltid detta men. Men, nästa barn far illa. Det gamla slits upp ur sitt hål och lindar sig kring hjärtat. Sömn störs, magar gör ont, huvud värker, tårar rullar längs mjuka kinder och matlust avtar. En stor längtan efter att bara lämna infinner sig. Mål finns inte. Bara lämna. Slippa. Inte behöva slåss, inte behöva slita sitt hår, inte behöva krama bort ledsna tårar när det skulle kunna vara rena kärlekskramar. Att mötas på eftermiddagar och prata om dagen utan att gnissla tänder och leta rätt svar. Kunna somna på kvällen utan att tänka på hur morgondagen blir. Bo i en liten stuga i snällheten. Finns den platsen här i Sverige?

Jag är rädd för hur våra barn kommer att påverkas av detta i det stora. Hur kommer de att se tillbaka på sin barndom inom förskola och skola? Hur kommer de att möta andra människor? Finns det tillit och glädje i ett första möte? Är det återhållsamhet i väntan på att se de riktiga ansiktena vända sig mot dem? Hur kan jag förklara godhet när det finns så mycket dumhet och ondska? Vad betyder mina ord om att ge någon en andra chans för att den personen kanske inte har en bakgrund som är trygg? Varför ska mina (tidigare) trygga barn ge av sig själva till andra som inte gör gott? Var går gränsen? Hur mycket ska du ta innan det är nog?



Tidigare ikväll satt jag i soffan med en liten kropp intill mig och klappade trygghet över huden. Tårarna brände bakom ögonlocken och maktlösheten rullade in över bröstkorgen på mig. Mitt innersta skriker att jag ska samla de mina och hålla flocken trygg. Storebror samhälle står med knuten näve och hytter att jag måste falla in i ledet och göra det som är bestämt. Själen gråter i det gråa och känner det blöta skölja över fötterna. 

Lev i nuet. Allt är bra just nu. Ta stunden som den kommer. This too shall pass. 
Vad händer sen, i nästa nu? När jag har skickat iväg en liten till skolan och dagen går. När jag hämtar liten och blicken som möter min säger "jag orkar inte". Då krackelerar ännu en bit inuti.



2 kommentarer:

  1. All kärlek, ljus och beskydd som går att frambringa vill jag ge er. Älskade ni <3
    Kram Jana

    SvaraRadera